Jag gillar ju musik i allmänhet och då mina föräldrar var tonåringar under det glada 80-talet så har de verkligen inspirerat mig att vara öppen för alla typer av musik. Jag gillar överhuvudtaget när det finns en öppenhet gentemot allting, så det är inte bara musik, utan till allting egentligen. Just här är det dock musik som ska avhandlas och jag har nu bestämt mig för att börja spela trummor och jag är bara så himla glad att jag äntligen bestämt mig!
Min pappa är gammal punktrummis och min mamma var gitarrist i ett rockband förut så det är ju knappast så att det är svårt för mig, direkt! Dels så kan jag få hjälp och tips från dem, men även deras kompisar finns där för att hjälpa mig nu när jag ska sätta igång! Det är så himla härligt just med trummorna, tycker jag, för det är ganska mycket det som är det viktigaste, liksom. Jag har aldrig varit en luftgitarr-person, utan det irriterar mig istället något enormt när människor spelar luftgitarr! Jag är däremot en lufttrummerska, vilket säkerligen är precis lika irriterande att se på för andra som det är för mig att se på luftgitarrspelande. Jag tänker inte sluta, dock, för det går inte!
Nu är det dags för lite mer än luft-trummor!
Eftersom jag alltid har hållit på att trumma i luften och har ett bra taktsinne så har alla varit på mig om att jag borde testat att spela trummor. Jag har dock sett det som lite läskigt nästan, för jag har ju så många hjältar som spelar så himla bra och som jag inte alls förstår hur de gör!
Jag fattar inte hur man ska göra med saker och ting när jag sätter mig framför trumsetet, men nu är det dags att släppa på tramset och våga chansa, helt enkelt! Vad kan gå fel? Det värsta som kan hända är att jag är superdålig på att spela och då är det ju bara att acceptera det!
Jag tänker inte gå och köpa ett trumset, utan jag spelar på pappas som står ute i garaget där han brukar spela själv eller med gamla kompisar eller med mamma. Då det redan är uppställt och himla fint så är det bara att sätta sig där och kicka igång! Vet inte varför jag är lite rädd för att spela, för jag VILL verkligen så himla gärna spela, visst är det konstigt?
Att hinna med allt!
Det pratas ju mycket om att vi lever i en stressig tid och även om det kanske ofta syftar på lite äldre personer än mig så är det ju även så att vi lite yngre generationer också har det väldigt stressigt med allting! Jag har ju både skola och extrajobb till exempel, men det är ju inget att gnälla över för det är ju kul med både skola och jobb! Det är dock på det viset att det ibland blir lite så att man mest slappar tillsammans med sina kompisar när man kan hänga, för man orkar inte alltid gå ut eller så. Om man sedan också har lite annat i görningen, som att vara DJ och att börja spela trummor så är det ganska fullt upp. Det gör i och för sig inget, för allt det jag håller på med är ju kul!
